Vad drömde du om att bli när du var liten?

cats

Good morgon!

🤎💛🤎

animals

Mina bebisar

Snart dags för helg.
Bara ett jobb pass till och sen lite ledigt 😊

Snart helg

hejciaaa

Jag älskar både gym och historia! Filmkvällar är en mysig vardagsaktivitet. Jag gillar alla dåligafilmer sålänge det har något övernaturligt inslag! det är förundrade att drömma sig bort i en övernaturlig värld. dock så tappar jag intresset stort filem bryter sin egen interna logik.

Det jag tycker om är

🐱

movies

Tips på skräckfilm sökes!

gardening

Har aldrig svårt att gå ut och gymma i trädgården 🪏🪴

Söndag

Plockar maskros då jag inte hade blekaste aning om att maskros te är läkande och kan bota även diverse sjukdomar . Helt gratis . En växt som jag en gång hatade
har fått annan betydelse 😆 även roten är användbar men det kräver större ansträngning

Maskros Te

💜🧡

writing

Jag älskar att skicka brev, har alltid gjort det. Det är inte alltid det blir bara brev, brukar skicka med massa bonussaker (klistermärken, små presenter, teckningar, knasiga saker). Jag vet själv hur lycklig jag blir när nån av mina brevvänner har skickat nåt, när det inte bara är räkningar i brevlådan 😂
Skulle nån här vilja va brevvän? 

(Drömmen hade varit att bli vän med nån från Oregon/Portland, men också bara i andra länder i Europa. Tänk om vi är brevvänner länge och träffas en dag??)

Har ni brevvänner?

Jag har varit väldigt bra på att skapa mening, förstå sammanhang och nyanser, se människors komplexitet och hålla flera sanningar samtidigt. Jag har nog alltid sett det som en fin förmåga hos mig.

Men nu börjar jag förstå att det också varit ett sätt att förlora mark i min integritet. Den del i mig som blev sårad behövde aldrig fler nyanseringar av andra.

Den behövde höra:
Det där var inte rättvist mot dig.
Det gjorde ont för dig.
Du skulle inte behövt bära allt själv.
Du gjorde ditt bästa med vad du hade. 
Du anpassade dig för att överleva.
Du gjorde vad du skulle.
Du överlevde.
Du förtjänade bättre. 

Men rädslan för att fastna i en offerroll, har nog gjort att jag aldrig riktigt låtit mig känna färdigt. Jag gick direkt till förståelse, till perspektiv, till självkritik, till lärdomar, till utveckling och till hopp.

Smärtan hann nog inte mogna i min uppmärksamhets närvaro. Jag satt aldrig kvar tillräckligt länge med kroppen, sorgen och ilskan, utan att försöka göra allt vackert eller begripligt. För det fanns ingen plats för att känna efter.

Kanske är det först nu när jag tillåter mig tycka synd om mig själv, som jag kan släppa taget om allt som hände.

För jag vet ju egentligen precis vem jag är. Jag är fortfarande jag. Jag tar ansvar. Jag har verktyg, handlingskraft och självinsikt. Ändå behöver jag mentalt fortfarande försöka skaka av mig förväntningar som kom med roller jag inte valt. 
Jag kan inte skydda andra mot att behöva utvecklas eller få sina egna handlingars konsekvenser. 
Integriteten i gränsdragningarna, att släppa taget fastän man fortfarande älskar — var det naturliga nästa steget i att ta ansvar för mig själv. 

Här blev det så tyst i hejarklacken att både syrsor och knappnålar dånade i en allt tystare rundgång. 

Jag har svårt att inte kvävas till de hejjaramsorna. För jag tror alla utomstående stämmer in i den kören.
Mina hjärnspöken av andra, kan få tycka vad fan de vill. Jag kan alltid stoppa dem i en Sims-pool och sälja stegen. Det är ju min hjärna liksom. Här behöver jag inte bli mobbad av nån.

Hopp höll ihop både mig och mina relationer under väldigt lång tid. Hopp blev ett ansvar och sen förväntan. Jag blev personen som såg ljuset när andra inte orkade. Personen som höll reda på allas potential, såg såren bakom beteendena, höll ihop berättelsen om att allt fortfarande gick att rädda. 

Till slut blev jag så bra på att förstå andras smärta att jag inte märkte när mina egna gränser suddades ut. 

Men så fick jag ett infall en dag. Jag provade nåt nytt; jag slutade bara att hålla i.
På skoj.

— Men det var inte kul att upptäcka att ingenting höll kvar i mig. 
Att få klarhet i hur liten min egen plats hade blivit, blev en shock. 

Nästan inget fanns kvar av mig förutom min kontext. Jag hade blivit stödställningen som höll ihop hela grannens hus. Jag var alltså knappt en människa i mitt eget liv längre, bara en funktion i någon annans. 

Det hade inte heller sagts “Jag älskar dig” på nästan två år, så här blev det plötsligt väldigt enkelt att våga ge upp. 

Tänk att det hela kunde lösas genom nåt så enkelt som att bara ge upp. Bara låta allt rasa. 

— Han blev arg. Inget annat, bara arg. 
Jag tyckte det sa väldigt mycket om vilken omsorg som hade funnits kvar för mig — inga frågor om hur jag mådde. Inget värdigt avslut.

Jag stod nu utan familj, utan trygghet, sjukskriven i mental utmattning, utan jobb och med kroppen i konvulsioner av all stress. Ändå försökte jag skydda något fint mellan oss ända till slutet. Jag erbjöd värme, omtanke och ett mjukt avslut. Inte för hans skull. För min egen. 

Allt praktiskt löstes iskallt, han pratade faktiskt med mig på formell form. Han flyttade från stan på mindre än en vecka. Efter nästan tio år tillsammans.
Jag hade byggt ett helt hem åt oss. 
— Han behövde bara två flyttlådor.

Klarheten som kom efteråt var brutal:
Hur mycket hade jag egentligen kompenserat för, hela den här tiden? Vad fan har jag gjort mot mig själv? 

När allt väl blev tyst föll ju hela kontexten som varit jag bort. Vem skulle jag vara nu? 
Skulle jag plocka upp från innan jag blev isolerad i relationen nu? 
Det fanns ju ingen kvar där, alla var döda eller borta. Jag kände faktiskt ingen i stan som kände mig från innan allt. Jag skrev fanfiction om min egen hemkomst, för att göra det viktigt, på skoj. 
För jag tyckte nog egentligen inte jag var viktig. Jag var tvungen att hitta på alla bäst-case-scenarier jag kunde för att hålla uppe moralen åt syrsorna och knappnålarna. 

Här hade jag kommit hem från ett krig, och ingen visste ens längre att den här modiga soldatens kompani hade funnits..

— Nu ser jag väldigt tydligt hur det här kunde hända:
Sorg.
Isolering.
Hans alkoholproblem.
Stress.
Min ekonomiska beroendeställning.
Skam.
Överlevnad.

Jag försökte lösa mitt liv, vårt liv och hans liv samtidigt. Till slut återstod bara hantering. 
Inget hem. 
Inga mer ”Jag älskar dig”.
Bara mitt hopp jag själv inte tyckte lät särskilt övertygande alls längre. 

Allt jag tryckt undan får plats nu. Sorgen betyder att jag äntligen har tillgång till mig själv igen. Ilskan behöver inte förvandlas till visdom direkt. Sorgen behöver inte göras poetisk för att få existera. Skammen behöver inte rationaliseras bort. 
Vissa känslor vill bara bli hållna. Kroppen vill hålla dem och sen släppa dem. Ibland är den så mycket smartare än hjärnan. 

Det viktigaste jag gör just nu är kanske detta:

Jag överger inte mig själv i det här sårbaraste som känns så läskigt att erkänna. 
Jag stannar kvar.
Jag älskar mig inte mindre för att jag är mänsklig. Och det ska ta tid att lita på sig själv igen. 

Självtilliten kommer ur totalen av alla små löften jag håller till mig själv. Jag visar mig själv att jag går att räkna med. Varje gång jag möter mig själv med närvaro i det jag tycker är fult, läker någonting i mig på djupet. 
Jag känner egentligen redan hur jag håller på att resa mig på den här nya grunden. Den processen är oåterkallelig, även om jag inte tror på den alla dagar. 

Sen kommer väl det häftigaste, som jag precis smygstartat med att tänka på ibland:

—Ingen annan byggde ju den här grunden åt mig.
Ingen annan tog ut mig från allt det där.
Jag gjorde det helt själv.
Varsamt.
Ärligt.
Närvarande.
Bit för bit.

Det här kommer att vara det stoltaste jag någonsin gjort mig själv. 
Det är första gången i mitt liv jag verkligen stannar kvar hos mig själv fullt ut. Äntligen är jag precis där jag ska vara. Jag håller på att börja älska mig själv. 



—Men berätta det inte för mig än, det ska va lite av en överraskning fram tills jag verkligen inte kan förneka det längre ❤️‍🩹❤️

(Dubbelpost pga senare utkasten blev en bättre text)

Jag tappade allt, men behöll mer än jag redan hade

comedy

Vilket är ditt äckligaste ord?

From Temu. Took me 7 days… lots of pieces! I thought. So, anyone one else on here who likes to build stuff like this? I find it so therapeutic and fun. I would love someone who could build with me, either in person or over the camera.

Little house

Tog sextio år att steka alla köttbullar, ja sextio :)

cooking

Varför inte fira en måndag med lite intressanta köttbullar?

Vildsvin/nötköttbullar med stekt lök och potatismos med gräddskysås 🥳

Sen jag fick min första bästis har jag med både flit och oflit, använt den för att skissa ansikten. Så många gånger tänker jag: ”Fan nu blev det Bella igen...” —Vi är ju inte ens vänner längre men hon spökar i mina teckningar. Det är ändå rätt sött. Förevigad i nån del i min hjärnas ansiktsrendering. 

Många skisser blir ofta Linn och Christofer. Jag vet inte om de förstår hur mycket jag tittat på detaljerna i deras ögon, hur bra jag kan de utantill. Chris har så speciella innervrår där jag smygtittar. Han har microfräknar jag minns tillsammans med hudens nyanser runt hans ögon. Hans färgschema är så härligt.

Linns ögonlocks krus-linje är det vackraste jag vet om. 
—Och känn nu för guds skull inte att ni måste leva upp till ännu ett omöjligt kroppsideal, det har vi redan nog av. Det är bara nåt jag försökt rita rätt. 
—Jag har gett upp, det bästa är nog att hon och hennes ögon får upplevas ute i det vilda.
Man kan inte tämja alla linjer. 

Men några som hade vackra stora ögon när vi träffades, kan sju svåra år senare blivit två små prickar. Det var väl ändå skönt att de skrumpnar ihop till torra små pepparkorn i mitt hjärta. Korinterna blir aldrig druvor igen.
De ramlar ut vid nästa nysning, och jag blir aldrig hemsökt av dem.

—Älskar jag dig, har jag i min inre värld. Jag kanske ser mer i dig än vad vi nånsin pratar om. Dina ögon är den trygga säng mina vilar allra bäst i.
Här bor jag in mig.

Referensbilder

Dejta, chatta, få vänner utifrån personlighet. Gå med i communities och träffa likasinnade själar genom 16 typ, stjärntecken, och enneagram.

Träffa Nya Människor efter Vilket Intresse som Helst

Vad drömde du om att bli när du var liten?

Good morgon!

🤎💛🤎

Mina bebisar

Snart helg

…